Frans är min yoga

Men just där, i tvivlet och rädslan, hittar jag övertygelsen att Frans absolut kommer gå en dag.

Frans är min yoga

Att min son som är sex år har en cp-skada som gör att han inte utvecklas muskulärt på samma sätt som de flesta andra har varit svårt för mig att acceptera. Framförallt att han ännu inte kan gå. Kanske beror det helt enkelt på att jag är osäker på om vi ens kan stötta honom hela vägen fram?
Dövblindheten har jag och min man lärt oss hantera nu; Frans har fått cochleaimplantat och glasögon och vi använder teckenspråk, bildstöd med mera. Men cp-skadan? Det är inte själva prestationen i att gå eller springa – inte förmågan eller oförmågan. Det handlar om vad rörelse gör med oss, vad det gör för vår självbild och våra sinnen. Jag är själv en mycket fysik person som alltid har idrottat i olika former, och för mig är rörelse ren njutning. Jag önskar min son samma upplevelse.

Kroppsmedvetenhet och acceptans
Att springa och gå är ju för de flesta en självklarhet. I rörelsen hittar vi utlopp för både frustration och känslor, vi blir trötta och lugna, känner lycka genom endorfinernas påslag. Att utmana sig själv fysiskt är också ett sätt att lära känna sig själv genom att tänja gränser, att successivt öka sin förmåga.
Efter att Frans fötts så bytte jag min egen fysträning mot yoga och pilates. Dessa båda träningsformer handlar mer om kroppsmedvetenhet, balans och kroppskontroll än ren styrka. Yoga är mentalt att stanna upp, att gå in i sig själv och sina känslor, att våga vara i nuet och acceptera där du är just nu istället för att jaga vidare mot nästa livserövring. Visst blir kroppen även starkare och smidigare med yogan. Men framförallt lär jag mig att stanna upp mentalt och acceptera livet som det är. Vara kvar där jag står. Gilla läget.

Så jag lär mig balansera. Fast egentligen så var det ju Frans som lärde mig det, Frans som är det i sig själv och därmed tvingade fram det hos mig. Hur skulle jag annars kunna lära känna min dövblinda son, om jag inte stannade till? Utan våra självklara och mäktiga sinnen syn och hörsel går kommunikationen på känsla. Så när han inte fanns tätt intill mig med hjälp av babyselen, så låg jag ofta på golvet jämte honom på en filt och bara liksom kände in honom i ögonblicket för att få den där kontakten.
Hur skulle jag annars kunna vara Frans mamma? Yogan är därför en symbol för mitt nya liv, det tillsammans med Frans. Frans är min yoga.

Att tvivla är en del av att våga tro
När jag så äntligen lär mig stanna, så vågar jag också luta mig tillbaka i allt mitt tvivel och min stora framtidsrädsla. Ljuva paradox. För det visar sig vara just där, när jag konfronterar tvivlet och rädslan, som jag faktiskt hittar övertygelsen att Frans kommer gå en dag. Absolut sant så. För tvivla är måhända en motsats till att tro i ordalydelsen – men samtidigt är tvivlet i sig bara en naturlig del i processen mot att våga tro. Motsatserna behöver varandra och samspelar. Ungefär som att natt leder till dag.

Bra så. Obehindrad kroppsrörelse är sann glädje för mig, men det ger mig också en riktning. Yogapassens lugnande inverkan hjälper mig fokusera och ger energi att skapa en tydligare målbild även för Frans utveckling. Innan vi är framme vid mål så blir de långsamma rörelserna den övning som förankrar mig i nuet.

Och när jag tvivlar så känner jag mig helt trygg i att stanna till där nu. Jag vågar äntligen känna efter. Krampen släpper ju mycket snabbare då, jag vet det nu. På så sätt hämtar jag kraft ur tvivlet, kommer vidare genom det. För i tvivlet hittar jag kraften att boka in nästa period på Move and Walk, jag orkar söka stipendier till vinterträning i solen och leta upp fler motiverande hjälpmedel och pedagogiska leksaker att stimulera honom med.

Själv finner jag en ro i stunden av denna nya känsla av rörelsefrihet i tanken. Att få släppa min prefabricerade, inlärda bild av sakers tillstånd, av vad som är normalt och självklart – så skönt. Jag är jag, han är han och vi är vi. Alldeles egna unika varelser som råkat födas med olika förutsättningar. Och jag är fullkomligt övertygad om att ju mer tankehinder jag själv övervinner, desto bättre stöd blir jag också för min son.

8 Comments Frans är min yoga

  1. Susanne

    Som Lisa Nilsson sjunger: “Långsamt leder också någonstans.” Du och din familj är ren inspiration för mig.

    Reply
    1. admin

      Madelene! Tack själv! Hoppas ni har det bra. Vi saknar vår “lillebror”. Jag läste att Move and walk kommer öppna i Malmö. Grattis till er :) Massa kram

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>