Glöm inte Frasses öga!

Marie hade handmålat protesen utifrån fotografier på Frans, och levandegjort ett nytt öga med blodkärl och allt.

Glöm inte Frasses öga!

Det snöade när Frans kom. Han vägde 2719 gram och var gyllene i färgen av gulsot. En fisk. Det var en februarionsdag mitt på dagen och strax efter att Frans lyfts upp på mitt bröst, denna ljuvliga och gnyende lilla varelse, så upptäckte Johan att han saknade höger öga.  Ögonhålan var liksom insjunken där. Det såg ut som han bara ville titta på världen med ena ögat, eller som han nästan sov. Istället för ett öga satt där en tillbakabildad ögonrest, liten som en minttablett med en pytteliten ljusblå prick på – en iris som inte lyckats utvecklas.  Så skör, så liten, och så sårbar han var när han kom. Att han var enögd fick mig att älska honom mer.

Under Frans första levnadsår blev det många läkarbesök och olika undersökningar. Förutom hans högra öga som saknades så upptäcktes det, efter mycket tjat om fler undersökningar från oss föräldrar, att han var helt döv och att han hade en CP-skada i hela kroppen som gjorde det omöjligt för honom att lära sig gå på egen hand. Dessutom visade det sig att Frans enda fungerande öga faktiskt var rejält närsynt.

–       Oj då, sa hans ögonläkare Marita, då jag påtalade att hon glömt en simpel självklar synundersökning, och att Frans till följd av det missat nästan ett helt år av synintryck.

När Frans var 3 månader gammal påbörjades processen med att få området kring det underutvecklade ögat att fortsätta utvecklas och växa tillsammans med resten av kroppen. Det var då vi träffade Marie för första gången. Marie är den före detta tandhygienist, numera ögonprotestillverkare, som ensam försörjer hela Västsveriges behövande med ögonproteser. Marie gjorde en avgjutning av Frans ”lillöga” under narkos, för att sedan modellera en miniprotes som hon satte in i hans underutvecklade öga. Protesen fyllde ut hans ögonhåla och stimulerade hans fransar och bryn att växa.

I själva verket är detta tillvägagångssätt en världsrevolution – att med hjälp av endast en liten plastbit justera utseendet och stimulera tillväxt i kroppen. Men det är en annan historia.

Ögon fina som konstverk
Varannan månad åkte vi sedan under två års tid till fantastiska Marie på Sahlgrenska universitetssjukhus och bytte Frans protes till en något större för varje gång. Det friska ögat växte och protesen banade väg för att även höger ögonhåla följde med. Frans tyckte hela processen var mycket obehaglig. Men Maries lugna mjuka röst och försiktiga händer gjorde det uthärdligt. För mig blev ögonprotesbytena till sköna stunder av reflexion kring Frans utveckling i stort ihop med en klok och förstående människa. Jag känner stor tacksamhet till Marie och hennes kunskap och värme, som gjorde att våra regelbundna besök där blev små andhål i en annars kaotisk tillvaro.

En vecka innan Frans fyllde ett år fick han sitt första målade öga. Det var vackert som ett konstverk! Marie hade handmålat protesen utifrån fotografier på Frans, och levandegjort ett nytt öga med blodkärl och allt. Dessutom följde muskulaturen med, så det blev som en riktig ögonrörelse. Det var en stor dag i våra liv, Johans och mitt, och vi satt där i Maris lilla rum på Sahlgrenska alldeles tårögda av lycka. Frans visste det inte då såklart, men inom oss kunde både Johan och jag ana vilken skillnad detta skulle komma göra i hans liv .

Hur är det nu då?
Nuförtiden träffar vi bara Marie en gång i halvåret. Och för Frans så har hans vackra kärleksfullt målade plastöga blivit självklar kroppsdel. Vi tvättar det varje kväll och ofta behöver vi droppa ögat för att hålla det fint och friskt. Hos Marie är han så modig nu för tiden.  Marie får hans tillåtelse att ta ut protesen för att slipa, måla eller justera den på olika vis, men han rör sig inte ur fläcken förrän han får tillbaka sitt öga igen. Visst är han ledsen, men han härdar ut för han vet att han måste.

–       Öga, gråter han, mitt öga!

Och varje gång vi är hos Marie med ögonprotesen gråter jag med honom. Jag tänker på all smärta han tvingas utstå i sitt liv, och alla svårigheter han måste möta kring sin dövblindhet och de andra funktionsnedsättningarna. Och jag gråter av frustration över min egen oförmåga att förklara varför han har det som han har det.

Men i morse då det var dags att åka till Marie igen så skrattade jag istället åt absurditeten i vårt liv. På köksbordet hittade jag nämligen en komihåg-lapp min man hade skrivit till mig. Det handlade inte om att ta fram mat ur frysen, eller om något telefonsamtal jag måste ringa eller så.

”Glöm inte Frasses öga!”, stod det. Nä, tänkte jag, det kommer jag inte göra. Är det något som för alltid sitter på min egen näthinna så är det just Frans högra öga.

 

2 Comments Glöm inte Frasses öga!

  1. Josefine

    Jag har precis hittat hit och har inte hunnit läsa allt. Men ville ändå skriva en liten rad.

    Så fint du skriver! Ni verkar vara fantastiska föräldrar till Frans, vilken tur att han hittade just er!

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>