Homage till de som banar väg

Som mamma vill jag ju att dörrarna redan ska vara öppnade, att vägen vi vandrar inte ska vara så jävla krokig.

Homage till de som banar väg

Många gånger har jag upprörts över att Frans görs till ett exempel för att bana väg för en sakfråga. Det är något med att han i samma stund liksom…avpersonifieras.
Det har gjort mig fruktansvärt arg att metoder och pedagogiska principer testas på min son för att se hur han reagerar. När andra vuxna ”övar” på honom, så händer det att jag själv för en stund övertar samma blick – den där avtrubbade känslokalla – som pedagogen, psykologen eller läkaren vi är hos. Mitt hjärta går i kras varje gång det händer. Och sen kommer då ilskan, och jag blir lejoninnan som beskyddar och omhuldar. Det är en märklig process som jag inte tycks vänja mig vid.

Jag har upprörts över att olika institutioner med tillsynes samma syfte ger helt motsatta råd. Eller hur man till och med med ställer diagnoser som motsäger varandra, vilket sedan måste bollas runt och diskuteras för att landa i ytterligare ett frågetecken. Min man och jag har fått höra som förklaring:
”detta har varit en nödvändig process. Våra olika övertygelser i frågan har tidigare gjort att vi inte ens har kunnat ha en diskussion, men nu, nu har Frans fall öppnat upp dialogen och banat väg för alla andra barn med hans behov”. Jaha?

När det händer vill jag ställa mig på ett höghus eller på ett högt berg och skrika. Men Frans då? Och vi föräldrar då? Vad gör ert beteende med oss? Det är ju Frans som har alla speciella behoven, hjälp honom istället för att driva era institutionella krig genom oss. Vi skiter i politiska poäng. Det är ju hans liv och vårt liv. Frans är en person, inte ett fall.

Frans leder andra framåt
Frans med sina funktionsnedsättningar behöver ett handfast stöd av sin omvärld. Han är beroende av att de som jobbar runt honom ligger steget före för att han ska fortsätta utvecklas på ett hälsosamt och positivt sätt. Frans kopierar fortfarande sin omvärld, precis som ett litet barn. När vi vuxna inte klarar att ta hand om honom på ett konstruktivt sätt, märks det direkt. Vi föräldrar plockar många gånger upp spillrorna av det barn som blir produkten av andras brister.

Ja, ironiskt nog är det istället är det tvärt om. Det är Frans som leder andra framåt. Genom sitt behov av tydlighet, tydliggörs strukturer, människors beteenden och allt som är i behov av att åtgärdas runt omkring honom. Kloka människor lär av det.

Som den kvinnliga ögonläkare som glömde kontrollera Frans hörsel och syn när han föddes – nu leder hon ett forskningsbaserat projekt som syftar till att just upptäcka funktionsnedsättningar hos nyfödda. Syftet är att stötta dessa barns utveckling så tidigt som möjligt.

Eller som när ljudmiljön på förskolan sanerades för Frans hörsels skull. Alla pedagogerna slapp sin kvällshuvudvärken, och hela barngruppen blev mycket lugnare. Plötsligt kunde samtal föras på normal ljudnivå. Just på förskolan möter vi ofta tacksamma föräldrar som menar att Frans närvaro medverkar till att både den fysiska och psykiska miljön förbättras.

Hejdå ilska!
Så därför släpper jag min ilska. Den tjänar ändå inget syfte. Karma verkar ändå som det ska. Istället väljer jag att känna stolthet över vad Frans helt omedvetet gör för andra människor. Genom sina stora behov av hjälp tvingar han omvärlden att stanna upp och tänka till. Omkring Frans får människor aha-upplevelser och till och med börjar ifrågasätt. Samtidigt är det i samhället så att Frans och andra barn med funktionsnedsättningar framstår som mindre värda. På så sätt får han betala priset för andra människors utveckling.

Det är då jag förstår vilken högt utvecklad själ han är. Frans behöver kanske inte sin omvärld för att komma längre. Snarare är det världen som behöver honom och hans annorlundaskap för att fortsätta framåt.

Som mamma vill jag ju att dörrarna redan ska vara öppnade, att vägen vi vandrar inte ska vara så jävla krokig. Men, så inser jag, att det som trots allt gått smidigt kring Frans, faktiskt har gjort det för andra tampats med samma sak före oss. Andra människor har trampat precis den stigen förut. Så jag väljer att leva mitt liv i tacksamhet för alla som banat väg för Frans och oss. Tack så jäkla mycket för era tappra strider och innovativa idéer!

Och vem vet? I slutändan kanske vi genom våra slag gör vägen enklare för någon annan att vandra.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>