I mellanrummen råder känslan

Utdrag:

Frans har öppnat mina ögon för en instinktiv kommunikation, en kommunikation som jag misstänker att vi människor förstått och använt tidigare, kanske sedan urminnes tider, men nu förkastat i rationalitetens tidsålder. På grund av hans funktionsvariationer tvingades vi utveckla ett eget sätt att kommunicera, helt oberoende av syn och hörsel. Det baserade sig helt på instinkt och känsla. En närhet och en speciell känsla uppstod mellan oss på grund av det. Frånvaron av kända kommunikationssätt tvingade mig till närvaro på ett nytt sätt. För Frans själv var det helt naturligt, han visste ju inget annat sätt.

Vår tid präglas av stress och tidspress, där prestation och mätbara mål är det enda som premieras och räknas. Du måste synas för att finnas. Inget fel i det kanske, men det tycks mig som få ger sig tid att stan- na upp och känna efter vad som är viktigt egentligen. Vi tappar också lätt den viktiga dialogen med oss själva bland alla ”måsten”.
I kommunikationen med Frans har jag tvingats stanna upp och lära mig gå på magkänslan och det instinktiva, och det har lett oss framåt, det har fungerat.

Kommunikation utan syn och hörsel

De första åren med Frans var som en utdragen bäbisfas. Vi fanns i varandras närhet utan att kunna sätta ord på saker eller skeenden omkring oss. Nuet var vår plats att utvecklas, allt annat blev ett hot. Att umgås med andra tog viktig tid i anspråk, tid som Frans behövde ha för att lära sig komma framåt. Jag pratar om mikrosteg framåt, en utveckling som ofta bara min man och jag uppfattade.

Vi brukade ligga på en fårskinnsfäll jämte varandra och känna på olika föremål. Jag iakttog hur Frans reagerade på varmt och kallt, på mjukt och hårt, strävt och hårigt eller lent. Han fick lyssna på mina hjärtljud och känna kroppens vibrationer då jag sjöng för honom. Jag närmade mig honom alltid lugnt och kommunicerade helt taktilt. Det var viktigt att visa fysiskt vart jag befann mig i rummet och att jag var nära hela tiden så han inte skulle bli orolig.

En sak Frans tyckte särskilt mycket om var att känna värmen från den öppna spisen. Jag märkte att han blev lugn och rofylld av det. När vi väl lärt oss teckna, blev några av de första tecknen ”eld” och ”tända brasa”.

Mellanrums-kommunikation

Jag misstänker att jag, i min strävan att nå Frans i hans värld, bortom orden, har stött på en kunskap som för länge sedan är bortglömd. En kommunikation som är beroende av total närvaro.

Vi möttes i det där mellanrummet, Frans och jag, och tillät varandra att bara vara. Vi var som nyfödda, som murmeldjur som försiktigt nosade oss fram till varandra, blinda och döva. Utan att döma eller värdera, ja faktiskt helt fria att bara vara, tog vi plats i varandras världar. Jag såg min son rakt in i hans vackra själ och han såg mig, och något som varit upprört inom mig stillades.

I mellanrummet fann jag rymder av existenser. Gränslös kärlek.

(…)

Share This