Detta är vårt Grekland

Vill vi inte bara känna oss älskade och fullkomligt accepterade precis som vi är? Långsamt smekta i nattens tveksamma mörker för att avklädda och nakna finna oss själva och upptäcka att allt är gott. Att kärleken finns överallt. Att det är nog så.

Det är sommar. Sol, semester och bada från klippor. Dyka i havet. Ledig tid att njuta. Samtal över ett glas vin när solen går ner. Sommarprat, bokläsning, resor och barfotafötter i sand. Kvällsdopp i ljummen sjö. Eller?

– Detta är vårt Grekland, sa mamman till en gravt autistisk pojke idag på Amundöns handikappbad.

Mamman vände ansiktet mot solen och log innan hon snabbt simmade efter sonen som åter sträckt sig efter ett av de andra barnens simglasögon. Sonen hinner dra av dem innan den andre backar och skriker. Hennes son har fäbless för simglasögon just denna dag. Igår tog han av sig sina badbyxor och vägrade simma annat än naken. Imorgon är det något annat han hakar upp sig på. Så fortsätter våra liv.

Jag förstår vad hon menar. Mamman pratar om en känsla av avslappning som kommer ur att befinna sig i de accepterade sammanhangen. Där inga förklaringar eller ursäkter behövs. Där ångestskri bemöts med lugna leenden och hjälpande händer. Där vi uppmuntrar varandras barn vid minsta framsteg.
Där ingen frågar om barnet kan simma nu. Där alla förstår.

Förlora dig själv och hitta något annat

Konsten att förlora sig själv är en snårig sak att lära, men det är värt det. Jag har gjort det flera gånger. Blivit svårt sjuk, varit nära att dö, fått ett barn med funktionsvariationer. När inget av det du trodde du visste visade sig stämma, när du tappar kontrollen helt – går det att stanna i oron och luta sig tillbaka? Vad händer då?

Livet är som bekant fyllt av måsten. Arbete och plikter, sociala koder att förhålla sig till, medmänniskors förväntningar du inte vill medverka till ska gå i stöpet. Tid som saknas, sömn som brister, år som passerar extra snabbt efter 35. En dag vaknar du upp och det är tio år senare. Vem är du då?

Vi är på Amundöns handikappbad och vi njuter av solen. Det ljumma vattnet är uppvärmt till trettiotvå grader och här kan alla slappna av. Precis som i andra sammanhang med funkisföräldrar och deras barn. Vi ser igenom dräggelsträngarna. Att våga vara i kaos är inte lätt, men min poäng är att om det inte blev som du trodde, om livet inte blev som du tänkt – behöver det vara sämre? Tänk om det bara blev något annat. Bara så. Något annat. Och tänk om du hittar saker du inte visste fanns, till och med hittar hela vägen till dig själv. Vila. Vilken gåva.

När mamman på handikappbadet på Lilla Amundön utryckte med sina ord och hela sin kropp att stunderna där var hennes chartersemester till Grekland fick jag mig en fin påminnelse om detta att nuet är allt vi har. Solen lyste minst lika starkt över oss där i den 32-gradiga bassängen som på vilken chartersemester som helst. Barnen trivdes. Vi befann oss i en miljö vi kunde slappna av i. Trots att vi inte kände varandra så väl så kunde vi prata om det viktigaste, dela korta meningar med en medmänniska som förstod. Ingen av oss höjde på ögonbrynet för den andres barn.

Mamman och jag såg på varandra och log. Vi önskade oss inte någon annanstans. Inte till Grekland, inte iväg på charter, inte bort från våra liv. Vi var hemma i oss själva och i just den stunden vi delade på Amundöns handikappbad.

Sommar 2019

Share This