Den dövblinda pojken

Utdrag:

Långsamt lägger jag på luren. Sa jag ”hejdå” till överläkaren på CI-teamet? Jag kan inte tänka klart. Min blick har istället naglat fast den lösa träflisen på fönsterbläcket jämte den vinröda gamla läsfåtöljen jag sitter i. Jag måste limma till den där flisan innan den ramlar av och jag tappar bort den. Måste limma den där jävla flisan nu.

Med ögonen fästa vid det trasiga fönsterbläcket kom- mer tårarna äntligen. Överläkarens nasala röst ekar i huvudet.

– Jag brukar inte ge sådana här besked över telefon, men…

Våg efter våg av smärta, ilska, ledsenhet och up- prorstankar övermannar mig. Varför just min son? Varför Frans? Detta också, det är så jäkla orättvist. Och sedan: hur ska jag fixa detta?
Tankarna surrar och flyktinstinkten mobiliserar sig fysiskt när hela kroppen följer med in i affekt, reagerar på känslan av katastrof – ännu en gång. Adrenalinet pumpar runt i musklerna men jag håller tillbaka, hårt. Frans och Johan är där uppe och väntar på att jag ska berätta vad de kommit fram till på Sahlgrenskas öronklinik. Efter månader av undersökningar, borttappade journaler och inbokade tider som fallit mellan stolarna skulle vi äntligen få svar. Skärp dig Maja! Håll ihop nu!

Men tankarna bryr sig inte om att jag kämpar emot, de överfaller från sidan istället. Kommer han aldrig att kunna höra musik? Kommer han inte kunna tala?

– Det gör ont!
Skriker jag?

(…)